Det är skönt att komma bort ibland

Jag sitter i Anders sunkiga etta i utkanten av Stockholm, har bytt ut katterna mot silverfiskar för en vecka. Jag skulle egentligen vara hemma men efter några händelser i helgen så kände jag att jag inte ville vara ensam så vi ringde in akut kattvakt och köpte en extra bussbiljett. Vi hade inte råd med det egentligen men vi har lånat lite extra pengar av Anders mamma (som är världens snällaste) för att täcka den dubbla hyran så vi tog lite av dem. Det känns ganska skönt att komma bort ett tag, visserligen finns det inte så mycket att göra och omgivningen är ganska tråkig men jag har tänkt sysselsätta mej med att sticka och läsa böcker. Dessutom har jag med mig min dator så jag kan ju alltid sitta och slösurfa eller titta på Criminal Minds.

Tyvärr glömde jag laddaren till mobilen så jag kan inte ringa nån. Som tur var så ringde jag mamma innan vi åkte och berättade att jag inte kommer vara hemma så att hon inte blir orolig. Förhoppningsvis sprider hon det vidare till mormor också. Min mormor är jättesöt, hon ringer varje dag för att se hur det är med mig och hon säger att jag kan ringa närsomhelst, även om det är mitt i natten. När vi har flyttat så ska jag bjuda över henne och morfar så att de kan sitta på vår uteplats och fika och vi kan ta promenader tillsammans.

Hela förra veckan var riktigt jobbig, det hade förmodligen mycket att göra med den nya lägenheten. Jag har problem med att hantera stress och hela situationen var väldigt ångestfylld och stressframkallande. Det som var jobbigt var att jag inte kunde dölja att jag mådde dåligt, så fort någon ringde så började jag gråta. Det var riktigt jobbigt eftersom jag hatar att öppna mig för andra människor, även om det är min egen familj (eller särkilt om det är min egen familj). Jag vill ha kontroll över mina känslor. Jag vill inte att någon ska se hur jag egentligen mår, om någon frågar så ljuger jag och säger att allt är bra. Jag är riktigt bra på att dölja hur jag mår, den enda som ser igenom det är Anders. Egentligen så vill jag inte ens erkänna för mej själv att jag har det tungt nu, det känns som att jag har mått dåligt så länge och att jag borde ha blivit bättre för länge sen. Om jag tänker efter så har jag mått riktigt dåligt till och från nästan hela livet så det är inte konstigt om det tar tid innan jag mår bättre. Jag har bara så svårt att tänka så, jag känner mej svag och dålig istället.